Ibland händer det att någon frågar mig vad Simon och Ekarna handlar om. De första gångerna det hände kunde jag knappt förstå vad de menade. Efter ytterligare ett par gånger tyckte jag mest det var konstigt att de redan inte visste. Ännu lite senare gjorde jag ett par spordiska försök att svara. Numera fiblar jag bort frågan. Som en stekhetpotatis kastar jag den mellan händerna i panik tills att den faller i marken. Orden bränner sår i mina händer. Vad handlar Simon och Ekarna om? Vad vill ni veta? Förstår ni vad ni frågar, hur ni skämmer ut er själva? Jag föreställer mig frågan lika dumihuvet som att undra vad bibeln handlar om. Läs boken om ni nu undrar. Jag menar inte att frågan skär i mig och tömmer mig på blod för att frågan är så vanvettigt oallmänbildad. Folk frågar inte mig vad meningen med livet är. Lika mycket kan de fråga mig, just mig, om vad min älsklings bok handlar om. När jag tänker efter har den så klart en handling, obeskrivbar och helig. Men framför allt står jag svarslös för frågan är så onödig. Som att fråga var man köpte sin förlovningsring. Som att fråga vem som är pappa till ditt barn. Som att fråga om det var häftigt att träffa kungen. Som att när man vill veta hur en påfågel ser ut så frågar man vilken färg den har. (Den är pågågelfärgad, säger det dig något?)
Ni mina ännu icke och redan älskade och evigt förtrogna vänner får, då jag nämner Simon och Ekarna, inte fråga sådana frågar utan fråga mig;
