Vi pratade lite om vikt på festen igår, så jag tänkte berätta lite om mig själv.

Jag brukade vara smal som en värja; nästan bräcklig.
En gång tog en kille tag om min handled och frågade "Är du alldeles säker på att du inte har anorexia?". På en lektion i högstadiet då vi jobbade om sex och kärlek skulle vi skriva en lista över saker vi letade efter i en partner. En kille som satt vid mig skrev smal. Sen tittade han upp på mig och la då till men inte för smal på listan. Jag hade alltid alltid kofta för att inte visa att mina överarmar är smalare än underarmarna.
De fina flickorna brukade sucka och säga ‘Den som hade din kropp’.
Jag åt ofta väldigt lite, ibland kunde jag bara äta frukt och grönt. Allt annat kändes omöjligt. I valet mellan man jag inte tyckte om och ingen mat alls vann ingen. En gång åt jag bara pizzasallad till lunch och cyklade till sandtaget för att bada. När vi höll på att cykla hem igen så var jag tvungen att stanna och vila.
När jag sträckte mig såg man min ryggrad, min rumpa helt utan daller och mina revben kunde räknas.

Jag ville inte äta för lite, att mina revben skulle synas, men det blev så lätt så.

Nu är jag smal fast mjuk. För jag började välja mat framför att låta sin kropp härdas, leva på inget. Det liksom bara gick att äta en dag. Man kan inte räkna mina revben och min mage är inte platt och mina lår har full med bristnings-ränder.
Men ibland önskar jag att jag vore tillbaks till den tiden då flickorna avundsjukt såg på mig och sa ‘Den som ändå hade din kropp’.

Det händer så himla sällan nu. Nu har jag bara en vanlig kropp. Och någonstans kan jag ändå, trots att jag vet att det inte var så jävla kul alls, längta tillbaks till deras beundran. För då var jag ändå lite speciell; Ellen, hon den smala.

Jag fick gå till skolsköterskan och väga mig vart år. Och alla mina vänner tyckte det var sjukt elakt att jag var behandlad så. Jag var ju liksom inte sjuk. Jag räknade inga kalorier, jag trodde inte jag var tjock. Och vadå för smal, jag var ju snygg tyckte vännerna; glipa mellan låren och storlek 32 satt nästan löst.
Jag blir så arg.
För det är så sjukt. Det är så sjukt att för att vara snygg ska man ha alldeles för lågt bmi och ständigt svag för att man inte äter. Och det är så sjukt att ingen någonsin såg det som ett problem, inte mina föräldrar, inte mina vänner, inte mina lärare. "Hon växer ur det" sa föräldrarna och lät oron glida iväg utan några "det är bara naturligt". Bara skolsköterskan märkte, och hon visste vi ju var elak. Inte ens jag fattade.

Jag var svag, jag hade kofta för att slippa visa armar, jag åt bara pizzasallad. Men jag visste ju som alla andra att jag inte var något problembarn. Jag hade ju inga anorexiasymtom. Ibland åt jag till och med jättemycket. Bara inte oftast.


"Mår du bra Ellen?" frågade folk.
"Ja! Klart jag mår bra." sa jag, drog koftan längre ner över armarna och vi trodde på det även om vi egentligen visste bättre.

"Mår du bra?" frågar vi modellen.
"Ja! Klart jag mår bra." svarar hon och vi tror på det även om vi egentligen vet bättre. Det är klart hon mår bra, hon är ju smal.

Jävla förbannade skitvärld.