Hon ser så trevlig ut. Hon har kortklippt brunt hår och tjocka glasögon. Det finns knappt några rynkor i hennes ansikte, trots sin ålder, och hon är klädd i svart. Men har alltid en liten piffig färgglad detalj, som råsa kängor eller en mönstrad sjal. Hon ser så där allmänt intellektuell ut, och så där alert och medveten ut.
Hon presenterar sig som om hon vill alla väl. Hon skrattar åt sig själv när hon säger fel och blandar ihop saker. Hon är så där festlig impulsiv och vandrar lätt från ämnet, berättar utan vidare om de dubbelslipade glasögonen hon ska få. Bara så där utan på tal om när hon egentligen ska gå igenom kursinnehållet.
Hon står där längst bort i salen och viftar med en penna i handen medan hon pratar. Hon verkar trivas med sitt jobb och faktiskt ha en önskan att föra vidare kunskap. Hon är uppmuntrande mot alla som kommer med en kommentar och de som vågar på sig en fråga. Hon tycker så klart inte att dumma frågor finns, inte ens onödiga yttranden.
Hon står där och förmedlar en trygghet. Den här kursen kommer både bli rolig och intressant. Hon kommer hjälpa på alla vis möjliga, det gör hon så gärna. Hon verkar trevlig. Hela hennes sätt att vara och finnas.
Men som ni säkert förstår är detta en fasad. En falsk bild hon lurar på alla nya studenter. Det här bådar trubbel. Som om studenterna inte hade nog med bekymmer. De ska växa upp, betala hyra och knulla runt. Kursböcker är inte bara dyra de är svåra att få tag på också. Vägen är så brant och knagglig att cykeln måste ledas.
Sen låter hon dem tro att de ska bli bra behandlade och få en lärorik kurs utan abnorma mängder fakta att ta in. De ska slipa ha ångest över böckerna, eftersom detta kommer vara spännande och inte alls långtråkigt. När någon svarar fel förstår hon hur de tänker och plockar alltid fram något bra i deras uttalande. Hon är så förstående och medmänsklig.
Fel. Hon är ett monster. Vem vet vad det kan bero på, ren dumhet eller sadistisk njutning. Det spelar väl mindre roll. Hennes falskhet blir slutligen avslöjad. Hon kommer fram till tentaformerna. Det ska skrivas en debattartikel. Om vad man vill. Är hon inte generös? Man ska vara två eller tre.
Vad är det här för ondskefull själ som vill tortera de stakars genusstudenterna på detta vis? Utsätta dem för förnedring och utsatthet. Två eller tre i varje grupp.
En till ska jag hitta, eller två. I ett vimmel av människor jag aldrig talat med och förmodligen heller aldrig kommer. Sen ska jag tvingas sitta i timmar och försöka formulera argument ihop med någon som jag är rädd för. Varje mening kommer vara bottenlös ångest eftersom jag inte har några slagkraftiga formuleringar på hand som jag skulle våga dela med mig av.
Det aset måste, av någon outgrundlig anledning jag aldrig kommer förstå, få mig att känna mig ännu mer ensam än vad jag redan är.
Allt ska studenter behöva tåla.
